Idag känner jag mig riktigt less på allt o alla.. Känns som om ingen förutom Anders riktigt förstår sig på mig.. Eller försöker i alla fall..
Har kommit fram till att jag är tillbaka i mina gamla banor, att jag tassar på tå för folk som jag egentligen inte har någon skyldighet till.. Jag är rädd för att såra människor, vågar knappt säga vad jag tycker, tänker o känner. Men det måste man väl få göra??

Jag bara känner det att jag duger när jag är medgörlig, o inte säger för mycket, för vissa människor och så vill jag inte leva mitt liv. Sådana människor har tagit tillräckligt mycket tid och energi av mitt liv.
Man kan ju undra om det är så att dessa människor drar sig till mig eller om jag dras till dom. Men nått jäkla fel är det. När den ena efter den andra visar sig vara så..

T.ex... är det så jäkla svårt för folk att ringa o fråga hur man mår.. inte bara ringa när dom vill ha ut något av samtalet..
Fattar inte det. Visst, jag är inte världens bästa att ringa o grejja heller, men jag försöker i alla fall att ringa ibland utan att jag vill ha ut något av det. Bara för att visa att man bryr sig lite. Kanske är jag som är knäpp, men det tror jag fan inte!

Nej, nu ska jag väl inte sitta här o sura.. Kan ju göra något åt det.. Kan ju säga åt de som det berör, men det kan man väl inte, då kan de ju bli ledsna o sårade för att jag klagar på dom..
Fattar inte varför jag ska behöva ta på mig hur andra mår också..
Dom som riktigt känner mig ända längst in vet vad det gör med mig.. Men tyvärr, eller man kanske ska säga som tur är, så är det inte så många som gör det..