Satt o läste lite bloggar nyss... Jag förstår mig inte på en del människor som har barn... Alltså de allra flesta bloggar jag läser som är skrivna av människor som har barn skriver för det mesta det positiva i livet med barn, visst att det är jobbigt för alla ibland, men överlag så skriver dom hur underbart det är.. Sen finns det en o annan som bloggar om livet med barn, eller bland annat om det, som nästan bara skriver hur jobbigt det är.. Hur tänker dom när dom bestämmer sig för o sätta barn till livet då?? Tror dom att livet kan vara precis som innan? Tror dom att barn är små dockor som bara finns där? För så är det verkligen inte! Jag kan villigt erkänna att Molly kan vara skitjobbig ibland.. som nu när tänder bråkar, hon är förkyld o börjar hon då också bli trött... Ja, då är det inte mycket som duger åt lilla fröken. Men mitt i allt det jobbiga kan jag ändå stanna upp o känna det att fy fasen vad jag älskar denna lilla unge! Hon får mig verkligen o kämpa på! När vi inte får sova på nätterna ja, då försöker vi få en lösning på det.. Håller det på länge då kan vi tex ta varannan natt, o låta den som fått sova minst ta en tupplur på dan...
Är Molly sjuk så gör vi likadant, vi turas om... O visst... ibland så är det så att jag har Molly mest, men då tar ju Anders så mycket mer av hemmet o Bossi, så det jämnar ut sig i alla fall...

O JA, jag vet att alla har olika förutsättningar.. Men jag tycker ändå inte att man ska säga hur jobbig/-a barnet/barnen är varje dag o till o med flera gånger per dag.. Sen får folk tycka vad dom vill om mig...! Så det så!

Men det positiva är ju att de allra flesta bloggar jag läser är ändå positiva o de som inte är det ja, där är det i alla fall någon som försöker göra nått åt sina problem... ja, jag vet inte om ni fattar så mycket av det jag skrivit nu, men jag känner  att jag var tvungen o få ur mig lite av mina funderingar..

Är det någon som har nått svar på dom kanske? Varför sätter man barn till livet om man senare bara ska gnälla över hur jobbigt det är???